Do we need healing here in Sweden and Europe?

How can the wisdom of communities in Africa be used for healing and what are ones responsibilities in the healing?

The main focus in this 7th retreat of the South African Chair (SARCHI) in Development Education, was “Healing, restorative justice and citizenship Education as the first Principles in the Philosophy of Higher Education”. The retreat drew participants from many parts of the world, but also from different knowledge systems. The main emphasis was that all need healing, but as it was taking place in an African University, there was emphasis on affirming African cultures and knowledge systems in the age of globalisation as part of the healing and inclusion of those who have for long been locked out.

Prior to the main retreat, there was an introduction session where each participant was given good time to introduce her or himself.

On the first day of the main retreat a healing prayer took place at the Freedom Park led by the Indigenous knowledge keepers or traditional healers starting at 6.30, before sun rise. The ceremony was to bring the blessing of the ancestors and of the spirits of those who died during the struggle against apartheid, including those who died outside the country. Ancestors it was stressed are intelligent, they are alive and help to tell where an illness in a person is.

After the prayer, the vice chancellor of the University of South Africa (UNISA) opened the retreat. His main message was that the post-colonial world need healing as it has been allienated from what is happening in society for so long. Moreover, since the universities were also introduced as tools of domination, leading to cognitive injustice and allienation, he raised the question: what will it take to humanize the acadamy and then concluded that with the current marketization of universities, how to use the wisdom of communities in Africa is a daunting task.

The sessions that followed during the rest of the retreat focused on diverse ways of healing from violence. It was noted that this is an unfinished project because victims of violence fade into oblivion waiting with little prospect of healing. One question raised is how people relate to each other ie natives and non-natives. In the context of South Africa and other colonised areas, the presence of whites evokes anger among the natives, but it was stressed that it is out of the emotional chaos where the healing starts and these are challenges for the higher education sector. The question then is: how can the wisdom of communities in Africa be used and what are ones responsibilities in the healing?

The following are other questions raised: why is society characterised with anger and violence? Is it an issue of foreign epistemology? Why have we allowed this violence to continue? What is missing in the society we are trying to build? What knowledge can build harmonious society? Is failure to end violence a product or failure of universities? Can we envission a society freed from violence through universities? How can ubuntu or the African philosophy that ”I am because you are” be made the guiding principle? There was suggestion that Indigenous Knowledge Systems (IKS) should be made part of the government policy. The question was also asked: what are the problems of institutionalising IKS? How can cross-disciplinary collaboration be organised in order to include the excluded knowledge?

Transdisciplinarity was then elaborated as a healing and rehumanising research approach by one professor Luutu from Uganda. He equated the prayer at Freedom Park as Going/Coming home. As cognitively injured, there must be self-healing epistemically. He furthermore noted how single disciplinarity decontexualizes things by taking them out of context. Indigenous healers who were close to nature were criminalized by missionaries and the school system, thus wounding and making Africans unable to come to the self. Transdisciplinality can only make sense by surrendering to our cultural accountability and to become a citizen one has to resolve the cultural identity.

He then asked the question-when will the post-colonial state think of going/coming home? States are part of the healing? Transdisciplinality according to Luutu arose out of some brave Europeans reflecting on how disciplines take apart the reality. Transdisciplinary is good only if it looks beyond the disciplines; helps to conceptualise in wholeness and capacity to think of relatedness.

Most important aspect of transdisciplinary is recognition of several layers of knowledge and that no knowledge should be privileged over another. He concluded by noting that we are not tapping on emerging opportunities and asked: Can Africans believe in themselves? With which language can they express themselves especially now when children are taught in English from nursery school? Whither Africa, what is wrong?

Diane Miller from the Mohawk Nation in Canada, addressed the geopolitical healing : peace and dignity: towards a common humanity. To be political is to make a choice while healing is restoring wholeness which can be done through transformative and restorative action. The presence of ethnostress is a result of disruption of aboriginal spirit and there is thus need for decolonizing methodologies.

Professor Crain Soudien, Deputy Vice Chancellor, University of Cape Town, stressed the transformation and social responsiveness in university which forms one in a particular way as one imerses in particular logics, taught how to approach problems in a particular way. Ways of seeing in disciplines shape ones way of seeing. A major problem however is that universities are sites of particular kind of power and other bodies of knowledge have become reproducers of dominant power.

Ela Gandhi, Former Chancellor, Durban University of Technology, focused on weaving the webs of togetherness as the way towards non-violence especially now when the wealth of the world is put in developing weapons and in the context of money, power, greed, dominance and indulgence in alcohol and drugs. Indigenous knowledge systems she concluded will save us and the world since it teaches us to be “we” who must have control as there is belief in sharing. Traditional societies have concepts such as Ubuntu which tells how one can do things for the people.

Chris Kavelin from Australia, stressed the sovereignity of traditional healers on sharing. Gratitude is an engendering force. Pharmaceuticals pilating herbal remendy leads to loss of spiritual power. He then raised the question how the sense of unity for example, the clan system in the case of aboriginal communities in Australia can be regained.

Following this this line of argument the elders and traditional healers participating in the retreat stressed the need of expanding our understanding of education, socialization and becoming a member of community. They advocated for the need to go back to the rural areas and acknowledge the people. Since traditional medicine is used by 80% of the people, there has been a growing idea it can be extracted, but debate must focus on empirical footing of traditional medicine. Traditional spirituality should be seen as an approach given to ancestors to create a healing paradigm. The elders moreover stressed that governments should be taken to task in promoting traditional way of life, but there must be networking and talking of the colonial past.

Professor Howard Richards, USA and Chile focused on economics as a discipline and the economic crash and asked why the economic crash has come. His answer was the lack of Ubuntu. He added that the way to cope is to develop and practice community and that with unity of the hearts all things are possible. He saw this as the golden opportunity to change the logic of economics.

Another highlight was by Ivan Labra Moya from Chile on organisation workshop method and the concept of the unbounded organisation. With the origin of market economy, we are forced to buy what the market produces and presents. He then described the new method of large social psychology as a departure from the psychology which went into experementation room and thus ceased to be social psychology. He indicated that the large group organisation should be understood as a model of social psychology.where people learnt to be open and talk about their trauma. They have said they have been helped by the organisational workshop. His conclusion was that social psychology should move from small groups to large groups of the marginalized.

In summary, the main focus in this retreat was healing, restorative justice and citizenship education. There was a convergence on the issue of recreating the community and transdisciplinary was presented as an approach that could humanise the university and help in recreating the community. While this focused a great deal on societies once colonised, questions raised here are relevant to a globalised world.

Do we need healing here in Sweden and Europe?

Report of the 7th Retreat of the South African Chair (SARCHI) in Development Education, Pretoria, 21st -24th November, 2014

Skriv ut Email


En hädelserik vecka har passerat! I onsdags fick jag en inblick i akutsjukvård på ett amerikanskt sjukhus. En av mina kollegor har tidigare arbetat som akut pediatriker vid ett av de statliga sjukhusen. Hon tog med mig på en rundvandring runt akutmottgningen för barn. Det var mycket välorganiserat, välutrustat och LUGNT. Nästan inga patienter alls! Hon berättade att de flesta kommer på kvällen, när båda försäldrarna är hemma, så det var inget att förvånas över. Dock stor skillnad mot hur det brukar te sig där hemma med fulla eller överfulla rum. Vad jag slogs av var också att de hade ett "baby-drop". Vet ni inte vad det är? Det visste inte jag heller. Jo, det är en låda som är precis utan för akutintaget där mammor kan lägga ner oönskade barn. När ett barn läggs i lådan ringer en klocka och en personal kommer och hämtar barnet. En konsekvens av en resitriktiv abortpolitik! hemskt men förstås bättre än många andra alternativ. För itne allt för många år sedan hade vi ju "änglamakerskor", så man får vara försiktig att döma. 
På fritidsfronten har jag haft ett underbart veckoslut och helg. Flög till San Fransisco på torsdagen och möttes av Ingrid och Oskar. Vi hann med ett besök på "Museum of fine arts". Mycket vackert museum med en blandning av målningar, möbler och andra konstföremål. I inkomsthallen på museet var ett underbart kostverk med en filmsnutt delat i ca 16 kvadratiska bitar, lätt förskjutna i förhållande till varandra. Det var ett typiskt svenst somarlandskap med blommor, ängar o träd. Väldigt vackert! 
På torsdagen bar det iväg till Yosemity National park. efter att ha lyckats ta oss igenom San Frasisicos förfärliga trafikkaos kom vi ut på vidsträckta vidder av närmast ökenlandskap. Min stora beundra for Ingrid som lyckades korsa hit och dit mellan de många filerna. Efter ca 5 timmars resa kom vi till Yosemity. Strålande sol och ett obeskrivligt vackert landskap. En härlig vandring hann vi med innan solen gick ner.
Fredag var den dag då vi skulle vandra hela dagen. Siktet var ställt på Glacier Point. En lång o tuff vandring upp för ett högt berg (2600m) men redan vid frukost regnade det och väderleksutsikten för dagen var 100% regn fram till kockan 16 och därefter 50% risk för regn. Alltså, kanske inte riktigt läge för den tuffaste vandringen i parken. Dock är vi ju tappra svenskar så tog en annan tuff vandring upp till Nevada fall´s. Att vandra där i regnet med molnen runt omkring kändes som att vandra i en science fiction roman av Tolkien. Ibland lättade molntäcket och kala branter reste sig ur molnbanken. Faktiskt en upplevelse som snarast adderade värdet av vandringen i Yosemity. Tänk vad det betyder med kamrater som peppar varandra, tar vara på allt det positiva och inte misströstar trots att det kanske inte blir riktigt blev som man var tänkt!

Efter att tämligen dyblöta ha kommit tillbaka ner i dalen gjorde vi ett besök på ”VIsitor´s Center”. Utöver en skildring av hur bergskedjan bildades och utvecklades beskrevs också, åter igen, hur ursprungsbefolkningen antingen fördrevs eller dödades i mitten av 1800-talet. Det är verkligen förfärligt och obegripligt hur människor i alla tider har stulit sitt ”lebensraum” från ursprungs-befolkningar världen över.

 Yosemity var dock, trots regnet, en fantastisk upplevelse som definitivt lockar till nya besök och gärna längre med möjlighet att gå flera av lederna och kanske äntligen lyckas ta sig upp på ”Glacier Point”.


Skriv ut Email


Ja, det börjar gå framåt och i veckan sa faktiskt Bill att nu var det nog dags att börja skriva snart. det var som musik i mina öron. Underbart. Det är dock en del "grovjobb" kvar. Man måste känna sina data ordentligt och vi har fortfarande lite frågeteckan att reda ut. Dock är grunden klar och det känns jättebra. I förra veckan fick jag också gjort lite med de arbete jag haft med mig hemifrån och det kändes också bra. 

Även för övrigt har det varit en bra vecka. I tordags fick jag följa med Maria, en vän med indianskt/mexikanskt ursprung till the "Heard Museum". Detta är ett museum över indianernas, eller som de kallas nu för tiden "native americans", historia i Arizona. Det är vekligen ett sorgesamt kapitel! Att de blev mycket illa behandlade när de vita spred sig allt mer på den amerikanska kontinenten var ju inte precis något nytt men att man så sent som på 60-talet tvångskommenderade natives till boardingschools där de tvångklipptes, tvingades anta det amerikanska språket och förbjöds bära sina traditionellea kläder var nytt för mig. Jag visste dock sedan tidigare att reservaten genomgående är placerade på ställen där markn är ofruktsam och möjligheten till utkomst är sämre än på andra ställen i USA men inte att processen med "amerikanisering" pågick ända in på 60-talet. Den stam som genomgående klarat sig bäst är "the Appachi" som varit mer aggressiva än de flesta andra stammar och de flesta vet väl vem Geronimo var?

Heard museum

I går var vi också i botaniska trädgården. Fantastiskt fint ordnat med massor av olika sorters kaktusar . Visst ni att den vanligaste kaktusen heter "Saguaro" och kan bli 10-tals år gammal. Innan den förgrenar sig är den minst 100 år. Den kan samla fler otn vatten och blir ofta hem för fåglar och djur avolika slag. Många odlar den i sina trädgårdar och det finns tom kaktusdoktorer som man kan kalla p om inte kaktusen mår bra. Det ni!



Skriv ut Email

Ny vecka

Ytterligare en vecka har gått. Som sagt, ibland känns det som om veckan bara består av måndagar och fredagar! Denna veckan har delvis varit väldigt frustrerande. Jag har ett uppdrag och skall beräkna och bedöma effekten av fysisk aktivitet i en stor grupp individer med diabetes. För att göra detta behöver jag använda mig av ett dataprogram som inte är så helt lätthaterligt (SAS) och just som jag börjat känna att det kanske inte är så omöjligt trots allt blir det helt stopp i processen! Vid mina senatse beräkningar inser jag att det nog faktiskt inte kan stämma riktigt, det är något fel!!! För att ta reda på vad och hur jag skall åtgärda detta MÅSTE jag ha hjälp och eftersom det är ganska komplicerat är det eg bara min handledare Dr. Knowler som har förmågan och kompetensen att hjälpa mig och han har väldigt mycket att göra. Alltså blev det helt stopp i systemet i 2 dagar. Ni som känner mig förstår säker min frustration. Dr Knowler är nu en stor forskare och jag har förstått (efter att ha jobbat med Ulf Lindblad i flera år) hur viktigt det är att känna sina data och ha full koll på sina filer. I denna fil finns 5000 individer och 5 registreringar för varje med ca 200 varabler. Ja, ni kan kanske tänka er att det tar ett tag att gå igenom allthop o kolla att allt är som det skall. Nåja, nu är det i alla fall gjort. Bill lade ner flera timmar på arbetet idag och filen är nu i ordning så nu är det bara att börja från  början och börja arbeta. Mycket bättre är att bara vänta!!
Helgen har varit jättebra. Började gårdagen med en hike upp på berget Camelback. Ett centralt beläget berg som faktiskt är både högt och ganska brant. Man måste börja tidigt på dagen, eller rättare sagt på morgonen eftersom det blir 30 grader varmt fram på middagen och itne skydd för solen. Alltså cyklade jag iväg hemifrån vid halv sjutiden för att nå toppen vid ca 8 på morgonen. Det var en brant men härlig hike som jag delade med ett stort antal andra individer. 
 Efer en härlig frukost hemma cyklde jag bort till vårt klättergym. En riktigt fin cykeltur genom Phoenix. De cykelvägar som finns är faktiskt riktigt bra och finns det inte cykelvägar finns det i regel breda trottoarer som går utmärkt att cykla på. Klättringen gick så där, jag var nog lite trött fter vandringen på morgonen. På kvällen var vi på svensk restaurang där de serverade svenska köttbullar, fläsk och löksås och skomakarlåda. Det var lite kul att höra kvinnan servera skomakarlåda på klingande svenska! Hon hade bott i USA i 22 år men var svensk. Modigt att våga öppna en restaurang tycker jag. Konkurrensen är ju ganska mördande.
Idag började också dagen med en hike, start klockan 05.40. När vi väl kom iväg var det dock underbart och vi nådde toppen strax innan solen gick upp. Det är en upplevelse att möta morgonen på en bergstopp! Sedan frukost, cykling och jobb. Alla data klara (förhoppningsvis) och allt klart inför kommande vecka!

Skriv ut Email

Nationellt läkarutbildningsmöte på Umeå sjukhus 6-7 november 2014

Det började inte bra. På Arlanda Express blev jag plötsligt varse att jag skulle av på terminal 4. Min jacka blev kvar på tåget. I Umeå var det minus fem och jag anlände i skjorta och kavaj.
Planet var försenat så jag missade lunchen, sedan missade jag middagen när jag köpte ny jacka. Och slutligen missade jag också nästa dags lunch för att hinna med flyget tillbaka. Frukosten blev förkortad till tio minuter sen jag fått fel besked om morgonens starttid.
En slutsats jag drog är att det är fel att lägga konferenser i Umeå. Kanske hade någon kommit till en annan slutsats?
Jag åkte till Umeå som PU-ledare på läkarutbildningen i Göteborg. PU betyder professionell utveckling och vi är en grupp på fem som ska se till att läkarutbildningen genomsyras av professionella kompetenser. Inte så lätt men vi försöker. Professionella kompetenser är väldefinierade i läkarutbildningens mål: kommunikation, självreflektion, samarbete, ledarskap, etik, mänskliga rättigheter, genus och vetenskap.
Den förra regeringen gav Stefan Lindgren uppdraget att ta fram ett förslag till en ny 6-årig läkarutbildning som dessutom skulle leda till legitimation. När väl hans förslag presenterades för mer än ett år sen protesterade studierektorer mot att AT var borttaget (fast den frågan ingick inte i hans utredningsuppdrag), andra muttrade om att deras ämne fått mindre tid och regeringen la undan utredningen som inte ens skickades på remiss. Den officiella förklaringen var att den tolfte terminen inte var finansierad. Man kan ana att här finns starka särintressen i bakgrunden.
Nu fick den envetet optimistiske Lindgren möjligheten att inför Sveriges samlade läkarutbildare presentera sitt förslag. ”Fitness to practice” markerar att utbildningen ska vara uppbyggd efter en kompetensbaserad modell som koncentreras på att utbilda läkare där kunskaper, färdigheter och attityder successivt utvecklas – progression är det nyckelord som återupprepas. Modellen kommer att kräva mer av samordning mellan olika institutioner än i dagens system. De medicinska institutionerna är tämligen självbestämmande (det är ju där de ekonomiska medlen huvudsakligen finns) så länge de ser till att uppnå läkarutbildningens mål. De som egentligen ska bestämma om läkarutbildningen är den sk läkarprogramkommitten som inte har den makt som namnet antyder.
Stefan Lindgren har inte låst sin utredning vid en viss pedagogisk metod utan föreslår snarare ett ”batteri av metoder”. Examinationer ska ske på olika sätt beroende på vilken typ av kompetens som ska testas. Flervalsfrågor för grundläggande biomedicinska fakta, OSCE för simulerade eller verkliga kliniska situationer och ett samlande av olika examinationer i portfölj som en sorts kunskapsdokumentation. Han betonade att det finns ett icketillgodosett behov av formativa examinationer. En formativ examinations syfte är huvudsakligen pedagogisk. Den är till för att utveckla studentens kompetens genom feedback och ytterligare klinisk träning. Det blev lite tydligare vad det handlar om när han skissade på en framtida patient som är åldrad och multisjuk och där behovet av samarbete med andra inom vården blir alltmer trängande.
Diskussioner om examinationer var ett tema under mötet. Katharine Boursicot höll en temperamensfylld och tankeväckande föreläsning om ”Principles of assessment”. Hon betonade särskilt behovet av ”validity” i en examinationsprocess. Man måste hantera innehåll, sättet att genomföra examinationen, relationen till andra sätt att testa kunskap och kompetens på ett strukturerat sätt. Man behöver också ett förhållningssätt till hur man hanterar konsekvenserna av studenter som inte blir godkända. Hon menade att många examinationer är godtyckliga och ibland mest verkar vara för att plåga studenter, speciellt när man examinerar innehåll som knappast berörts under kursen. Den formen av lärarpennalism av lättare slag tycker jag känns bekant.
OSCE (Objective Structured Clinical Examination) började i Skottland 1975. Den beskrevs som ett antal stationer där studenterna på varje station under 5-10 minuter genomför en begränsad undersökning av en kurskamrat, tex undersöker de hjärtat eller av en procedur, tex hur man sätter en nål i armen. Sedan sker snabba byten till någon av de övriga cirka tio stationerna. Poängbedömning görs av varje student på varje station och en gräns för godkänt sätts. Examinationssystemet beskrevs som effektivt och kan utformas mer eller mindre påfrestande (dubbla blås i visselpipa, kort tid för byte) för studenterna.
Uppenbarligen, det blev mitt samlade intryck, försiggår ett intensivt letande efter bättre pedagogiska metoder och examinationer bland Sveriges läkarutbildare. De strukturella problemen för förändringar är uppenbar. Många har positioner och ekonomiska resurser att försvara. Antagligen skulle den processen få en större kraft om Stefan Lindgrens genomtänkta utbildningsförslag fick komma till praktisk användning. Jag kan se två uppenbara. För det första verkar det finnas en omedvetenhet om behovet av samarbete med andra vårdutbildningar. För det andra finns ett envist fasthållande vid nuvarande system där efterföljande AT ska kompensera för all klinisk professionell träning som aldrig blev av under den långa läkarutbildningstiden.
Forskningen och dess resultat ligger Stefan Lindgren varmt om hjärtat och de flesta läkarutbildare har en liknande syn. Dock är det den biomedicinska traditionella forskningens metoder som totalt dominerar. Andra metoder är bara ännu lite på ingång. Pedagogisk forskning har en ökande status. Sådant som översiktligt kallas kvalitativ forskning har en mycket marginell plats. Det finns verkligen ett tydligt behov av tvärvetenskap och tvärprofessionell forskning!
Väl hemma fick jag ett mail från Arlanda Express om att man upphittat min jacka.
Björn Landström

Skriv ut Email

Fler artiklar...

© SKARABORGSINSTITUTET • Stationsgatan 12, 541 30 Skövde • Tel: 0500-47 83 80 Fax: 0500-47 83 92 •  E-post»   •  webbyrå: Optimal media»